Mina barn driver mig till vansinne just nu. Kanske kan det bero på att jag själv driver mig själv till vansinne. Jag vet inte riktigt. Jobbigt är det iallafall. Dom bara bråkar, ludwig är i sitt esse o klättrar över allt med hjälp av barstolarna, må vara att killen bara är 3,5år men påhittig är han... Tilda hjälper inte heller till med sina hyss och ett sju helvetes skithumör har hon. Jag hoppas verkligen att hennes tonår blir av det lugnare slaget annars kommer jag aldrig att få sova eller ens kunna göra något annat än vakta telefonen. Desutom har tjejen fått nån ide om att man ska ha en iphone 5 då man börjar första klass, I helvete heller säger jag då! inte en chans att en 7åring ska få en skitdyr telefon som dessutom inte ens är lämplig för ett barn i den åldern. Jag kan inte förstå varför dagens hysteri handlar om vem som har råd att ge den dyraste smartphonen till sina barn redan i dagis ålder, herregud endå. Jag fick minsann vänta tills jag vart 15 innan jag fick en telefon och dessutom var det en nokia 3310 (den senaste för det året) men endå. Sedan fick man faktiskt spara ihop pengar själv till räkningen genom att göra olika göromål i hemmet, vilket inte riktigt Tilda har förstått heller men endå. Kanske har jag skämmt bort henne för mycket eftersom att hennes vredesutbrott över ett Nej knappast kan vara normalt med tanke på alla saker som flyger omkring. 

Ludwig har ju dock kommit på att det är bra effektivt att reta gallfeber på syrran för att sedan se till att det är hon som får skäll för att hon ger tillbaka. Dock har denna mamma kommit på trollungarna så nu funkar det inte riktigt till hans fördel mera, men tilda är ju även expert på att få sin bror så hyper som möjligt och när det händer flyger nästan allt jag äger av värde i golvet och det finns ingen tid att rädda det som räddas behöver. SUCK.

Dom kan verkligen konsten att krypa in under skinnet på en. Men samtidigt är man tacksam över att ha två friska barn som inte har några stora fel utan som mest har skinn på näsan och är sina egna individer. och självklart har man enorm kärlek till dom.

Men dagens sanning är att jag blir så förbannat trött på alla saker som ligger och dräller och att man inte kan fara någonstanns med båda två utan att det blir krig varje gång. Och sakerna verkar aldrig få ligga där dom ska mer än kanske 2min då det tydligen är väldigt roligt att kasta dom överallt. Och har man städat ett rum och försöker sig på nästa så kan man vara säker på att det första är en katastrof då man kommer tillbaka och ska dammsuga och torka golven. Ibland blir man tröttare än tröttast och jag vet att egentid är ens egna påfund men ibland finns det faktiskt inte utrymme för det och just nu undrar jag hur jag ens hade tid med cheeky då jag knappt har tid med Mila nuförtiden. Jag menar hur fan hann jag med att få allt att funka förut, var hitta jag tiden till allt? Och varför får jag det inte att gå ihop nu? Jag har ju lixom bara Mila som ska rastas tre ggr per dag samt ha sin hjärngympa. Men men... Det kanske blir bättre bara jag får in dom nya rutinerna där också. Det jag tycker är värst är endå att mina barn inte lyssnar eller gör det jag ber dom om. Idag har ludwig röjjt hela huset upponer och jag har försökt att fixa det fint inför åboresan imorrn eftersom det värsta jag vet är att komma hem till en oreda. Men det ser ut som att det får vara kaos enda tills söndag eftermiddag. För det går inte att samarbeta idag. Inte ens Tilda tycks bry sig om alla uppmaningar att reda upp rummet vilket skulle ta henne 10minuter eftersom att det faktiskt är mest kläder på golvet. SUCK! Men men jag fortsätter truga på och försöker se en ljusning bakom all skit som ligger på golvet.... Kanske alla mammor har det likadant hemma? Om inte vet jag faktiskt inte helt ärligt hur dom hinner hålla huset i toppskick samt se till att ungarna inte gör sig illa undertiden du är upptagen med dammsugaren... hoho! dagens ilandsproblem lixom. 

 

att blogga ärligt känns som en bra idé och jag har verkligen legat på latsidan med denna blogg. men kanske kanske det blir bättre snart... Bara jag finner tid att ta mig så jag kan skriva av mig. Dock har jag ibland lite inspirations torka. Kan ju inte skriva om alla barnens hyss det skulle ta flera timmar men jag skulle defenitivt skratta ihjäl mig om nått år då jag läste allt dom hittat på. Men iof är det ju lilleman i huset som har flest idéer på att hålla sin mamma på tårna ;) men visst gråa hår är ju alltid snyggt och jag kommer antagligen vara vithårig innan 30 om det fortsätter ;) hahha

 

puss o kram Bammen

 

Min älskade Cheeky (Cheekson) fick somna in Tisdagen den 24 mars. 

Det river i mitt hjärta och min själ att jag fattade det hemska beslutet att låta henne somna in. Hon var min bästa vän, klok och förstående och aldrig elak. Hade alltid tiden att lyssna och alltid förståelsen i sina bruna ögon. Alltid öronen framåt. Gjorde alltid det jag bad henne om. Men dessa 6år har varit kantade av mycket motgångar och även framgångar givetvis. Men hennes rygg och bakknän har aldrig blivit bra, jag hade gjort allt. Jag hade kämpat, jag hade lagt ut pengar och mycket tid och energi till rehabilitering. Ingen ridning på länge pga hälta senaste månaderna och ingen ljusning på problemet. Jag visste redan ifjol att det kanske inte skulle bli speciellt många år till med henne. Men jag hade inte trott att det skulle komma såhär pass snabbt. Jag vill låta henne somna med flaggan i topp och inte allt för mycket smärta, lördagen före lasttränade vi och det gick bra, dock problem med att backa ut och stod mest och vilade på sina bakben då jag skruvade bort snösulorna. Jag visste att jag kanske trots allt gjort rätt beslut. Även om mitt hjärta brast tusen gånger om. Jag visste att jag som en äkta djurvän och framförallt hennes bästa vän måste göra detta beslut. Och det rev i hjärtat och i själen att veta att slutet var nära. 

Min älskade vän Jennifer ställde upp och ringde det värsta samtalet i mitt liv, det jag visste att jag aldrig egentligen skulle ha klarat av att ringa. Gunilla var också med. Hela processen gick bra, tisdagen blev bokad redan på söndagen. Paniken över att bara ha söndag o måndag samt tisdag förmiddag med min älskade häst, gjorde mig till ett nervvrak. Jag grät för minsta lilla, jag ville inte vara någonannanstanns än i stallet. Ångesten över hur cheeky skulle reagera gjorde mig helt slut. Jag åt inte, sov inte, drack för lite. Jag hade ingen matlust, hade ingenting. Värst måste det ha varit för barnen. Att se sin mamma ledsen och gråta hela tiden, att konstant vara spänd som en fjäder. Cheeky märkte ingenting, trodde att allt var som vanligt alla dessa dagar, hon trodde väl att jag hade en skitperiod igen. Att matte hennes snart skulle komma tillbaka till sitt glada jag. Tisdagen kom, lämnade barnen på dagis, Jennifer och Gunilla kom och vi for till stallet, Mika skulle komma o köra oss. Allt var bestämt. Allt var ordnat. Cheeky var så fin, vältrimmad och välputsad, Riktigt glänste i solen. Det var vackert väder men kallt. Cheeky fick ha sina fina transportskydd (sprillans nya) på sig, bästa amigo innetäcket och hennes favoritgrimma. Allt var toppskick. Cheeky tyckte det var spännande, öronen framåt och förundrad över uppmärksamheten som var lite extra extra mer än vanligt och dessutom mycket sällskap då även syster johanna slöt upp. Jag höll mig skrämmande lugn, skrämmande avstängd inför det som komma skulle. Jag ledde ut henne, lastningen gick som väntat inte riktigt enligt plan, men tio min senare stod hon i släpet. Lugn och fin som en filbunke. Jag började ångra mig, jag ville ställa mig på stallplanen och skrika rakt ut att jag vill inte. Det finns mer och göra och det finns säkert behandlingar som hjälper. Det ville jag skrika. Men det kom inte ett ord, det kom inte ens en tår, Jag var redan tom. Jag visste att en del av mitt liv skulle försvinna för gott. Vi åkte iväg, det är säkert det längsta jag åkt trots att det kanske tog 15min känndes det som flera timmar. Jag vill inte, jag ville stanna bilen och slita upp släper och ta ut cheeky och springa därifrån. Men jag visste att det inte skulle ske en förändring, det skulle alltid vara samma oro samma ångest samma ängslan över att kommer denna gång att funka? Kommer det bli bra denna gång? Slipper hon ha ont? Ska hon klara sig nästa vinter utan smärta? Jag visste svaret. Jag vet inte. 

Jag höll mig lugn. Jag såg platsen. Jag såg U. Han är snäll. Jag hoppades Cheeky skulle fortsätta vara i sin lilla bubbla att allt är ok, inte få panik över ett nytt ställe. Egentligen visste jag att Cheeky inte skulle bry sig alls. Det gjorde hon inte heller. Vi lastade ur, cheeky var sitt vanliga coola jag. Letade efter något att äta, mitt lilla matvrak. Gunilla gick med henne, jag klarade inte av att hålla i något annat än hinken med maten som vi ordnat. Mika for därifrån (det var uppgjort så). Vi gick tillsammans allihopa, Jag Jennifer Johanna o Gunilla o U samt Cheekson. 

När vi kom fram till platsen U valt ut så började tårarna rulla, cheeky hittade lingonris och ljung, hon hade inte tid att säga hejdå. Hon brydde sig inte om att jag grät. Hon tittade inte ens på mig. Kanske visste hon kanske inte. Gunilla stannade kvar höll i grimmskaftet. Jag gick iväg med jennifer och johanna. Satte musik i öronen på full volym. höll i för allt vad jag var värd i johanna o jennifer. sen lade hon huvudet i famnen på U och så var det över. Min älskade häst fanns inte mera, en del av mig försvann. En del av mig var för all framtid borta. Jag grät. och grät. Sorgen som sköljde över mig var overklig och mäktig. Den sög all kraft ur mig. Allt som vi gjort alla dessa 6år flimmrade förbi. Mitt hjärta krossades. Jag svängde mig om. Där låg hon i skogsgläntan. Min svarta skönhet. Min drömm. Mitt allt. 

Jag tror ingen kan förstå hur jag mår. Vilken sorg jag bär. Många säger det är bara en häst, men för mig är det inte det. Det är en bästa kompis. Det är en livsstil, det är ett sällskapsdjur, du bor i princip i stallet för dom kräver så mycket tid och engagemang. 

Jag saknar henne något oerhört, det var min frison att vara med henne, inga krav inga måsten på att vara någon eller något jag inte är, jag fick vara mig själv. Jag var inte mamma, fru. arbetskollega eller vän. Jag fick vara bara jag. För Cheeky ville endå vara med mig. Jag kan fortfarande tro att jag ska fara till stallet och mocka och rida i det fina vädret, det mest konstiga är att jag inte har stress mera. Jag kan börja gråta helt utan förvarning, jag kan samtidigt börja skratta för jag tänker på alla minnen som vi har tillsammans, det finns ingen som kan förstå. Hur dåligt jag mår över detta. Det finns nog ingen som vill ens försöka. Mika försöker göra mig glad och mina underbara vänner ser till att jag inte är sysslolös. Men det är inte samma sak. Det är inte som det har varit i 6år, det kommer aldrig bli samma sak. Jag kommer aldrig hitta en ny cheeky.  Det måste jag förstå. Men jag förstår inte varför jag är såhär ledsen och uppgiven. Såhär sorgsen. Det var fint, jag gjorde det för cheekson det var det enda rätta. Det hade inte varit rättvist att fortsätta i all evighet och sen hade det blivit akut. Jag hade aldrig klarat av det. Jag hatar att känna såhär, men tiden måste få gå. Det kommer att ta tid att läka alla sår, det kommer att ta tid att orka ta sig vidare. Jag vet att jag inte ska stressa fram processen, men samtidigt inte stanna i sorgen över det som har hänt. Det kanske är därför jag jobbar mera, går långa promenader med Mila samt är med barnen så mycket jag hinner, bara för att jag ska orka med denna sorg och dessutom ha annat att tänka på. 

 

Jag ber om ursäkt för detta uppriktiga inlägg men såhär ser det ut idag. Och smärtan är fortfarande olidlig.