Den 24 Mars 2014

Min älskade Cheeky (Cheekson) fick somna in Tisdagen den 24 mars. 
Det river i mitt hjärta och min själ att jag fattade det hemska beslutet att låta henne somna in. Hon var min bästa vän, klok och förstående och aldrig elak. Hade alltid tiden att lyssna och alltid förståelsen i sina bruna ögon. Alltid öronen framåt. Gjorde alltid det jag bad henne om. Men dessa 6år har varit kantade av mycket motgångar och även framgångar givetvis. Men hennes rygg och bakknän har aldrig blivit bra, jag hade gjort allt. Jag hade kämpat, jag hade lagt ut pengar och mycket tid och energi till rehabilitering. Ingen ridning på länge pga hälta senaste månaderna och ingen ljusning på problemet. Jag visste redan ifjol att det kanske inte skulle bli speciellt många år till med henne. Men jag hade inte trott att det skulle komma såhär pass snabbt. Jag vill låta henne somna med flaggan i topp och inte allt för mycket smärta, lördagen före lasttränade vi och det gick bra, dock problem med att backa ut och stod mest och vilade på sina bakben då jag skruvade bort snösulorna. Jag visste att jag kanske trots allt gjort rätt beslut. Även om mitt hjärta brast tusen gånger om. Jag visste att jag som en äkta djurvän och framförallt hennes bästa vän måste göra detta beslut. Och det rev i hjärtat och i själen att veta att slutet var nära. 
Min älskade vän Jennifer ställde upp och ringde det värsta samtalet i mitt liv, det jag visste att jag aldrig egentligen skulle ha klarat av att ringa. Gunilla var också med. Hela processen gick bra, tisdagen blev bokad redan på söndagen. Paniken över att bara ha söndag o måndag samt tisdag förmiddag med min älskade häst, gjorde mig till ett nervvrak. Jag grät för minsta lilla, jag ville inte vara någonannanstanns än i stallet. Ångesten över hur cheeky skulle reagera gjorde mig helt slut. Jag åt inte, sov inte, drack för lite. Jag hade ingen matlust, hade ingenting. Värst måste det ha varit för barnen. Att se sin mamma ledsen och gråta hela tiden, att konstant vara spänd som en fjäder. Cheeky märkte ingenting, trodde att allt var som vanligt alla dessa dagar, hon trodde väl att jag hade en skitperiod igen. Att matte hennes snart skulle komma tillbaka till sitt glada jag. Tisdagen kom, lämnade barnen på dagis, Jennifer och Gunilla kom och vi for till stallet, Mika skulle komma o köra oss. Allt var bestämt. Allt var ordnat. Cheeky var så fin, vältrimmad och välputsad, Riktigt glänste i solen. Det var vackert väder men kallt. Cheeky fick ha sina fina transportskydd (sprillans nya) på sig, bästa amigo innetäcket och hennes favoritgrimma. Allt var toppskick. Cheeky tyckte det var spännande, öronen framåt och förundrad över uppmärksamheten som var lite extra extra mer än vanligt och dessutom mycket sällskap då även syster johanna slöt upp. Jag höll mig skrämmande lugn, skrämmande avstängd inför det som komma skulle. Jag ledde ut henne, lastningen gick som väntat inte riktigt enligt plan, men tio min senare stod hon i släpet. Lugn och fin som en filbunke. Jag började ångra mig, jag ville ställa mig på stallplanen och skrika rakt ut att jag vill inte. Det finns mer och göra och det finns säkert behandlingar som hjälper. Det ville jag skrika. Men det kom inte ett ord, det kom inte ens en tår, Jag var redan tom. Jag visste att en del av mitt liv skulle försvinna för gott. Vi åkte iväg, det är säkert det längsta jag åkt trots att det kanske tog 15min känndes det som flera timmar. Jag vill inte, jag ville stanna bilen och slita upp släper och ta ut cheeky och springa därifrån. Men jag visste att det inte skulle ske en förändring, det skulle alltid vara samma oro samma ångest samma ängslan över att kommer denna gång att funka? Kommer det bli bra denna gång? Slipper hon ha ont? Ska hon klara sig nästa vinter utan smärta? Jag visste svaret. Jag vet inte. 
Jag höll mig lugn. Jag såg platsen. Jag såg U. Han är snäll. Jag hoppades Cheeky skulle fortsätta vara i sin lilla bubbla att allt är ok, inte få panik över ett nytt ställe. Egentligen visste jag att Cheeky inte skulle bry sig alls. Det gjorde hon inte heller. Vi lastade ur, cheeky var sitt vanliga coola jag. Letade efter något att äta, mitt lilla matvrak. Gunilla gick med henne, jag klarade inte av att hålla i något annat än hinken med maten som vi ordnat. Mika for därifrån (det var uppgjort så). Vi gick tillsammans allihopa, Jag Jennifer Johanna o Gunilla o U samt Cheekson. 
När vi kom fram till platsen U valt ut så började tårarna rulla, cheeky hittade lingonris och ljung, hon hade inte tid att säga hejdå. Hon brydde sig inte om att jag grät. Hon tittade inte ens på mig. Kanske visste hon kanske inte. Gunilla stannade kvar höll i grimmskaftet. Jag gick iväg med jennifer och johanna. Satte musik i öronen på full volym. höll i för allt vad jag var värd i johanna o jennifer. sen lade hon huvudet i famnen på U och så var det över. Min älskade häst fanns inte mera, en del av mig försvann. En del av mig var för all framtid borta. Jag grät. och grät. Sorgen som sköljde över mig var overklig och mäktig. Den sög all kraft ur mig. Allt som vi gjort alla dessa 6år flimmrade förbi. Mitt hjärta krossades. Jag svängde mig om. Där låg hon i skogsgläntan. Min svarta skönhet. Min drömm. Mitt allt. 
Jag tror ingen kan förstå hur jag mår. Vilken sorg jag bär. Många säger det är bara en häst, men för mig är det inte det. Det är en bästa kompis. Det är en livsstil, det är ett sällskapsdjur, du bor i princip i stallet för dom kräver så mycket tid och engagemang. 
Jag saknar henne något oerhört, det var min frison att vara med henne, inga krav inga måsten på att vara någon eller något jag inte är, jag fick vara mig själv. Jag var inte mamma, fru. arbetskollega eller vän. Jag fick vara bara jag. För Cheeky ville endå vara med mig. Jag kan fortfarande tro att jag ska fara till stallet och mocka och rida i det fina vädret, det mest konstiga är att jag inte har stress mera. Jag kan börja gråta helt utan förvarning, jag kan samtidigt börja skratta för jag tänker på alla minnen som vi har tillsammans, det finns ingen som kan förstå. Hur dåligt jag mår över detta. Det finns nog ingen som vill ens försöka. Mika försöker göra mig glad och mina underbara vänner ser till att jag inte är sysslolös. Men det är inte samma sak. Det är inte som det har varit i 6år, det kommer aldrig bli samma sak. Jag kommer aldrig hitta en ny cheeky.  Det måste jag förstå. Men jag förstår inte varför jag är såhär ledsen och uppgiven. Såhär sorgsen. Det var fint, jag gjorde det för cheekson det var det enda rätta. Det hade inte varit rättvist att fortsätta i all evighet och sen hade det blivit akut. Jag hade aldrig klarat av det. Jag hatar att känna såhär, men tiden måste få gå. Det kommer att ta tid att läka alla sår, det kommer att ta tid att orka ta sig vidare. Jag vet att jag inte ska stressa fram processen, men samtidigt inte stanna i sorgen över det som har hänt. Det kanske är därför jag jobbar mera, går långa promenader med Mila samt är med barnen så mycket jag hinner, bara för att jag ska orka med denna sorg och dessutom ha annat att tänka på. 
 
Jag ber om ursäkt för detta uppriktiga inlägg men såhär ser det ut idag. Och smärtan är fortfarande olidlig. 
 
 
 
Saknar dej min Älskade Cheekson mer än vad jag kan beskriva. Mer än ord räcker till. Mer än någon kan förstå. Du finns för alltid i mitt hjärta. För alltid i mitt sinne. Du är min allra bästa vän. Hoppas du har det bra tillsammans med Hanna, Loke och Sovve <3 Älskade du <3

KOMMENTARER,

Åh mina tårar rinner! Det smärtar att läsa detta, jag har så svårt att skriva mina känslor men jag känner med dig Malin! Många kramar <3

Svar: Tack Sandra. Jag hade svårt att skriva detta, men efteråt kändes det mycket bättre. Att förmedla en känsla är inte lätt. Men jag hoppas att vänner runt mig nu förstår hur jobbigt detta egentligen är! massa kramar tillbaka <3
BAMMEN

2014-04-04 // 20:39:34

Det är med stor sorg och mycket tårar jag läser ditt smärtsamma beslut om att ta farväl av en vän.
jag har svårt att hitta dom rätta orden just nu, men känner och delar din stora sorg.
kram // mirva

2014-06-28 // 21:40:43

Vad har du att säga om inlägget?

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Har du en hemsida/blogg?

Skriv din kommentar här:

Trackback