Ja ny vecka igen, ramlat in i v. 23 och det har gått bra. Fortsatt sjukskriven för foglossningen. Har börjat planera för renoveringen av sovrummen, börjat packa ihop lite i Tildas blivande rum. Jag och Mika får sova i matsalen så länge tills vårat sovrum är klart, finns ju en del att göra där så att säga. Huij. Det värsta är väl att jag är så förbannat trött hela tiden, sover som en kratta och äter som en mus. Har ingen aptit alls... mycket märkligt... känns konstigt att inte ha det. Men jag tvingar mig att äta frukost lunch och middag. men äter jag för mycket kommer det upp. tror att lillebror ligger ganska nära magsäcken och trycker ;) haha!

 

Åter till renoverings planerna. Tilda får vårat lilla sovrum och vi tar tillbaka the master bedroom. Har kollat tapeter på rusta och golv på ikea, så en Sverige resa är snart på sin plats. Tilda vill ha lila väggar och svart inredning och det ska hon självklart få. tösen är endå sju nu och kan bestämma själv. Det enda jag behöver köpa till hennes rum är en matta och en bokhylla. Spegel har mika fått från bygget och resten finns. sängstommen får bli pulverlackad av Oxen ab om den passar in i ugnen ;) Man ska tänka på allt haha, annars får den vara gå. Barnen får även nya sängar från ikea 499kr per st. det tycker jag endå är ganska billigt. Med alla möbler, tapeter samt nya golvet i vårat rum kommer det gå på runt 500 euro vilket jag tycker är ganska billigt med allt som ska dit.

 

Ludwig kommer också att få renoverat i sitt rum, men det blir i sommar/höst. Jag måste spara pengar först haha ;) Som jag gjort nu sedan Augusti. Känner mig lite stolt faktiskt. Det kommer bli fint bara det blir klart, på måndag ska jag hämta färg och tapetklister och göra färdigt vardagsrummet och matsalen. Sen kan jag med gott samvete fortsätta i sovrummen, dock kommer jag att vara helt slut. Och säkert ha jätte ont men det blir fint sen. Syster Johanna har i alla fall lovat att komma och hjälpa då hon har passligt. Jag är ganska otymplig nu och bara jag börjar brukar Mika ta över och fortsätta haha, så jag kanske slipper göra något alls. Men denna sjukskrivning håller på att göra mig galen, jag har så tråkigt och vissa dagar inte ont medans andra dagar kan jag knappt röra mig...

Men snart kommer bebis <3

 

Här kommer lite bilder på det som också komma skall:

Ja då har snart hälften av graviditeten gått, fort går det iallafall. Känns konstigt att nr 3 är på jäsning. Barnen väntar, ska det bli en lillebror eller lillasyster. Vad ska han eller hon heta. Stora frågor. Funderingar kring min mage. Denna graviditet går i raketfart tillsammans med alla veckor som springer förbi. Barnen förstår att mamma är tröttare än vanligt, men samtidigt bråkas det mycket om uppmärksamheten både bra och dålig uppmärksamhet. En stor omställning kommer ske i Maj. Ludwig är då inte längre minst i familjen utan i mitten och Tilda är äldst som alltid. Men fortfarande försöker dom att vara minst.
Man försöker att ge dom lika mycket kärlek, lika mycket uppmuntran och lika mycket kärlek. Men den ena kräver mer än den andra, så har det alltid varit. Dom är otroligt älskade.

Dock har jag fått mig en två veckors sjukskrivning då foglossningen blivit en plåga, det gör ont att sitta det gör ont att ligga det gör ont att stå och gå... Men det blir bättre, snart kommer ju belöningen iform av bebis nr 3.

Men värst av allt är mardrömmarna, ska det gå lika illa en tredje gång eller ska det gå som en 100 procentig dröm till förlossning. Kommer jag klara mig denna gång, kommer bebisen klara sig. Kommer allt att gå som det ska. Ja mardrömmarna är inte snälla med mig denna gång och paniken är ett faktum. Snitt var inget som skulle beviljas, det fanns ingen medicinsk anledning. Tydligen räcker det inte med att nästan dö en gång för att få snitt. Får se hur detta slutar, ger med sig gör doktorn inte iallafall. Men jag har ju 20v kvar att strida ännu. Får se hur det går, men jag och Mika pratar inte om detta. Minnena är smärtsamma efter senaste förlossning, och färska trots fyra år sedan. Nåja man är ju super kvinna så allt ska nog gå rätt väg denna gång. Och jag vet att allt löser sig till det bästa. Men jag skulle gärna vilja sova en hel natt utan att vakna och kallsvettas. Tur att kidsen sover med oss så man alltid har någons hand att hålla. Älskade barnen.

Men annars så har ju graviditeten gått smidigt och barnen har förståelse för att mamma inte är lika snabb längre, men samtidgt ska gränserna testas haha :D

Nå nu ska det snart faras på kalas till mosters Lille Albin som blir hela fem år idag :) VART tar tiden vägen?! :)

Puss o kram

Ja då gör vi ett försök igen då.. Sist jag bloggade var det ju med sorg i hjärtat då jag hade tagit bort min älskade Cheeky.

I april blev jag ju då Gudmor till Lille Hugo som Jossan och Krille fick :) Stort grattis till dom och han var verkligen efterlängtad :)

Sommaren har kommit och gått och nu är det meningen att det ska vara vinter. (som det regnar på åland idag och blåser).

Sommaren var riktigt bra, det var mycket sol och bad. Jag fick ju inte semester förens Tilda började skolan i Augusti. Men sol och bad hann vi iallafall med. Det var ju en grym sommar, varmt vackra dagar och kvällar. Vattnet var också varmt och barnen solade och badade på varma klippor. Ja denna sommar var underbar på alla vis. Vi hann även med ett Stockholms besök där det blev besök på fjärilshuset och naturhistoriska riksmuseet. sedan blev det en natt på scandic malmen innan vi dagen efter for till skansen och hem. Älskar stockholm, det finns alltid något för barnen att göra och för oss vuxna. Vi tog mamma min med oss för ett extra par ögon och lite mera tid med Tilda då vi annars mest jagar Ludwig och lite "glömmer" Tilda. Roligt hade vi allafall och mycket trevligt. Måste göras om.

Hösten gick i rasande fart, Tilda började första klass och stolt var man. Tösen har blivit så stor. Hela 7år har gått sedan hon kom till världen. Världens underbaraste unge. Skolan fungerar bra, matematiken är det hon gillar bäst och mattehuvve har hon. Även läsningen har lossat, äntligen har hon knäckt läskoden. Duktig tjej. Får nu läsa hela sidor i läseboken :) STOLT MAMMA

Ludwig började nytt dagis för honom men inte så nytt för oss föräldrar då Tilda gått där i 4år innan, underbart dagis med underbar personal och vi är riktigt glada över att vi haft tusen att få ha det dagiset. Ludwig har ju hunnit bli 4år stora killen, han är ju fortfarande en företagsam liten herreman, han kan fortfarande inte vänta. Utan allt ska hända direkt.

Lilla Jul avlöpte som vanligt i delvik med sedvanlig julmiddag och lillajultomte :) Det var min jobb helg så inte mycket blev gjort. ;)

Sedan goda nyheter att vi ska bli föräldrar igen till en liten krabat i Maj. Mycket roligt, men inte planerat. Men roligt att många man känner ska få bebis under 2015 och vi ser framemot den lilla/lille som beräknas 27 Maj :)

Ja annars löper jobbet på som vanligt och vintern regnar bort, inte mycket sol på denna öde ö inte ;)

Kastar upp lite bilder under dagen :)

Puss o Kram

Mina barn driver mig till vansinne just nu. Kanske kan det bero på att jag själv driver mig själv till vansinne. Jag vet inte riktigt. Jobbigt är det iallafall. Dom bara bråkar, ludwig är i sitt esse o klättrar över allt med hjälp av barstolarna, må vara att killen bara är 3,5år men påhittig är han... Tilda hjälper inte heller till med sina hyss och ett sju helvetes skithumör har hon. Jag hoppas verkligen att hennes tonår blir av det lugnare slaget annars kommer jag aldrig att få sova eller ens kunna göra något annat än vakta telefonen. Desutom har tjejen fått nån ide om att man ska ha en iphone 5 då man börjar första klass, I helvete heller säger jag då! inte en chans att en 7åring ska få en skitdyr telefon som dessutom inte ens är lämplig för ett barn i den åldern. Jag kan inte förstå varför dagens hysteri handlar om vem som har råd att ge den dyraste smartphonen till sina barn redan i dagis ålder, herregud endå. Jag fick minsann vänta tills jag vart 15 innan jag fick en telefon och dessutom var det en nokia 3310 (den senaste för det året) men endå. Sedan fick man faktiskt spara ihop pengar själv till räkningen genom att göra olika göromål i hemmet, vilket inte riktigt Tilda har förstått heller men endå. Kanske har jag skämmt bort henne för mycket eftersom att hennes vredesutbrott över ett Nej knappast kan vara normalt med tanke på alla saker som flyger omkring. 

Ludwig har ju dock kommit på att det är bra effektivt att reta gallfeber på syrran för att sedan se till att det är hon som får skäll för att hon ger tillbaka. Dock har denna mamma kommit på trollungarna så nu funkar det inte riktigt till hans fördel mera, men tilda är ju även expert på att få sin bror så hyper som möjligt och när det händer flyger nästan allt jag äger av värde i golvet och det finns ingen tid att rädda det som räddas behöver. SUCK.

Dom kan verkligen konsten att krypa in under skinnet på en. Men samtidigt är man tacksam över att ha två friska barn som inte har några stora fel utan som mest har skinn på näsan och är sina egna individer. och självklart har man enorm kärlek till dom.

Men dagens sanning är att jag blir så förbannat trött på alla saker som ligger och dräller och att man inte kan fara någonstanns med båda två utan att det blir krig varje gång. Och sakerna verkar aldrig få ligga där dom ska mer än kanske 2min då det tydligen är väldigt roligt att kasta dom överallt. Och har man städat ett rum och försöker sig på nästa så kan man vara säker på att det första är en katastrof då man kommer tillbaka och ska dammsuga och torka golven. Ibland blir man tröttare än tröttast och jag vet att egentid är ens egna påfund men ibland finns det faktiskt inte utrymme för det och just nu undrar jag hur jag ens hade tid med cheeky då jag knappt har tid med Mila nuförtiden. Jag menar hur fan hann jag med att få allt att funka förut, var hitta jag tiden till allt? Och varför får jag det inte att gå ihop nu? Jag har ju lixom bara Mila som ska rastas tre ggr per dag samt ha sin hjärngympa. Men men... Det kanske blir bättre bara jag får in dom nya rutinerna där också. Det jag tycker är värst är endå att mina barn inte lyssnar eller gör det jag ber dom om. Idag har ludwig röjjt hela huset upponer och jag har försökt att fixa det fint inför åboresan imorrn eftersom det värsta jag vet är att komma hem till en oreda. Men det ser ut som att det får vara kaos enda tills söndag eftermiddag. För det går inte att samarbeta idag. Inte ens Tilda tycks bry sig om alla uppmaningar att reda upp rummet vilket skulle ta henne 10minuter eftersom att det faktiskt är mest kläder på golvet. SUCK! Men men jag fortsätter truga på och försöker se en ljusning bakom all skit som ligger på golvet.... Kanske alla mammor har det likadant hemma? Om inte vet jag faktiskt inte helt ärligt hur dom hinner hålla huset i toppskick samt se till att ungarna inte gör sig illa undertiden du är upptagen med dammsugaren... hoho! dagens ilandsproblem lixom. 

 

att blogga ärligt känns som en bra idé och jag har verkligen legat på latsidan med denna blogg. men kanske kanske det blir bättre snart... Bara jag finner tid att ta mig så jag kan skriva av mig. Dock har jag ibland lite inspirations torka. Kan ju inte skriva om alla barnens hyss det skulle ta flera timmar men jag skulle defenitivt skratta ihjäl mig om nått år då jag läste allt dom hittat på. Men iof är det ju lilleman i huset som har flest idéer på att hålla sin mamma på tårna ;) men visst gråa hår är ju alltid snyggt och jag kommer antagligen vara vithårig innan 30 om det fortsätter ;) hahha

 

puss o kram Bammen

 

Min älskade Cheeky (Cheekson) fick somna in Tisdagen den 24 mars. 

Det river i mitt hjärta och min själ att jag fattade det hemska beslutet att låta henne somna in. Hon var min bästa vän, klok och förstående och aldrig elak. Hade alltid tiden att lyssna och alltid förståelsen i sina bruna ögon. Alltid öronen framåt. Gjorde alltid det jag bad henne om. Men dessa 6år har varit kantade av mycket motgångar och även framgångar givetvis. Men hennes rygg och bakknän har aldrig blivit bra, jag hade gjort allt. Jag hade kämpat, jag hade lagt ut pengar och mycket tid och energi till rehabilitering. Ingen ridning på länge pga hälta senaste månaderna och ingen ljusning på problemet. Jag visste redan ifjol att det kanske inte skulle bli speciellt många år till med henne. Men jag hade inte trott att det skulle komma såhär pass snabbt. Jag vill låta henne somna med flaggan i topp och inte allt för mycket smärta, lördagen före lasttränade vi och det gick bra, dock problem med att backa ut och stod mest och vilade på sina bakben då jag skruvade bort snösulorna. Jag visste att jag kanske trots allt gjort rätt beslut. Även om mitt hjärta brast tusen gånger om. Jag visste att jag som en äkta djurvän och framförallt hennes bästa vän måste göra detta beslut. Och det rev i hjärtat och i själen att veta att slutet var nära. 

Min älskade vän Jennifer ställde upp och ringde det värsta samtalet i mitt liv, det jag visste att jag aldrig egentligen skulle ha klarat av att ringa. Gunilla var också med. Hela processen gick bra, tisdagen blev bokad redan på söndagen. Paniken över att bara ha söndag o måndag samt tisdag förmiddag med min älskade häst, gjorde mig till ett nervvrak. Jag grät för minsta lilla, jag ville inte vara någonannanstanns än i stallet. Ångesten över hur cheeky skulle reagera gjorde mig helt slut. Jag åt inte, sov inte, drack för lite. Jag hade ingen matlust, hade ingenting. Värst måste det ha varit för barnen. Att se sin mamma ledsen och gråta hela tiden, att konstant vara spänd som en fjäder. Cheeky märkte ingenting, trodde att allt var som vanligt alla dessa dagar, hon trodde väl att jag hade en skitperiod igen. Att matte hennes snart skulle komma tillbaka till sitt glada jag. Tisdagen kom, lämnade barnen på dagis, Jennifer och Gunilla kom och vi for till stallet, Mika skulle komma o köra oss. Allt var bestämt. Allt var ordnat. Cheeky var så fin, vältrimmad och välputsad, Riktigt glänste i solen. Det var vackert väder men kallt. Cheeky fick ha sina fina transportskydd (sprillans nya) på sig, bästa amigo innetäcket och hennes favoritgrimma. Allt var toppskick. Cheeky tyckte det var spännande, öronen framåt och förundrad över uppmärksamheten som var lite extra extra mer än vanligt och dessutom mycket sällskap då även syster johanna slöt upp. Jag höll mig skrämmande lugn, skrämmande avstängd inför det som komma skulle. Jag ledde ut henne, lastningen gick som väntat inte riktigt enligt plan, men tio min senare stod hon i släpet. Lugn och fin som en filbunke. Jag började ångra mig, jag ville ställa mig på stallplanen och skrika rakt ut att jag vill inte. Det finns mer och göra och det finns säkert behandlingar som hjälper. Det ville jag skrika. Men det kom inte ett ord, det kom inte ens en tår, Jag var redan tom. Jag visste att en del av mitt liv skulle försvinna för gott. Vi åkte iväg, det är säkert det längsta jag åkt trots att det kanske tog 15min känndes det som flera timmar. Jag vill inte, jag ville stanna bilen och slita upp släper och ta ut cheeky och springa därifrån. Men jag visste att det inte skulle ske en förändring, det skulle alltid vara samma oro samma ångest samma ängslan över att kommer denna gång att funka? Kommer det bli bra denna gång? Slipper hon ha ont? Ska hon klara sig nästa vinter utan smärta? Jag visste svaret. Jag vet inte. 

Jag höll mig lugn. Jag såg platsen. Jag såg U. Han är snäll. Jag hoppades Cheeky skulle fortsätta vara i sin lilla bubbla att allt är ok, inte få panik över ett nytt ställe. Egentligen visste jag att Cheeky inte skulle bry sig alls. Det gjorde hon inte heller. Vi lastade ur, cheeky var sitt vanliga coola jag. Letade efter något att äta, mitt lilla matvrak. Gunilla gick med henne, jag klarade inte av att hålla i något annat än hinken med maten som vi ordnat. Mika for därifrån (det var uppgjort så). Vi gick tillsammans allihopa, Jag Jennifer Johanna o Gunilla o U samt Cheekson. 

När vi kom fram till platsen U valt ut så började tårarna rulla, cheeky hittade lingonris och ljung, hon hade inte tid att säga hejdå. Hon brydde sig inte om att jag grät. Hon tittade inte ens på mig. Kanske visste hon kanske inte. Gunilla stannade kvar höll i grimmskaftet. Jag gick iväg med jennifer och johanna. Satte musik i öronen på full volym. höll i för allt vad jag var värd i johanna o jennifer. sen lade hon huvudet i famnen på U och så var det över. Min älskade häst fanns inte mera, en del av mig försvann. En del av mig var för all framtid borta. Jag grät. och grät. Sorgen som sköljde över mig var overklig och mäktig. Den sög all kraft ur mig. Allt som vi gjort alla dessa 6år flimmrade förbi. Mitt hjärta krossades. Jag svängde mig om. Där låg hon i skogsgläntan. Min svarta skönhet. Min drömm. Mitt allt. 

Jag tror ingen kan förstå hur jag mår. Vilken sorg jag bär. Många säger det är bara en häst, men för mig är det inte det. Det är en bästa kompis. Det är en livsstil, det är ett sällskapsdjur, du bor i princip i stallet för dom kräver så mycket tid och engagemang. 

Jag saknar henne något oerhört, det var min frison att vara med henne, inga krav inga måsten på att vara någon eller något jag inte är, jag fick vara mig själv. Jag var inte mamma, fru. arbetskollega eller vän. Jag fick vara bara jag. För Cheeky ville endå vara med mig. Jag kan fortfarande tro att jag ska fara till stallet och mocka och rida i det fina vädret, det mest konstiga är att jag inte har stress mera. Jag kan börja gråta helt utan förvarning, jag kan samtidigt börja skratta för jag tänker på alla minnen som vi har tillsammans, det finns ingen som kan förstå. Hur dåligt jag mår över detta. Det finns nog ingen som vill ens försöka. Mika försöker göra mig glad och mina underbara vänner ser till att jag inte är sysslolös. Men det är inte samma sak. Det är inte som det har varit i 6år, det kommer aldrig bli samma sak. Jag kommer aldrig hitta en ny cheeky.  Det måste jag förstå. Men jag förstår inte varför jag är såhär ledsen och uppgiven. Såhär sorgsen. Det var fint, jag gjorde det för cheekson det var det enda rätta. Det hade inte varit rättvist att fortsätta i all evighet och sen hade det blivit akut. Jag hade aldrig klarat av det. Jag hatar att känna såhär, men tiden måste få gå. Det kommer att ta tid att läka alla sår, det kommer att ta tid att orka ta sig vidare. Jag vet att jag inte ska stressa fram processen, men samtidigt inte stanna i sorgen över det som har hänt. Det kanske är därför jag jobbar mera, går långa promenader med Mila samt är med barnen så mycket jag hinner, bara för att jag ska orka med denna sorg och dessutom ha annat att tänka på. 

 

Jag ber om ursäkt för detta uppriktiga inlägg men såhär ser det ut idag. Och smärtan är fortfarande olidlig. 

 

Nå veckan har varit lite kaos... Började med att jag hade feber söndag-tisdag, förbanna. Sen var det dags för en total halt häst på onsdagen båda bak lixom, jahapp just snyggt då man just kommit igång ordentligt igen med ridning o ett veckoschema som funkar, Ludwig hemskickad fr dagis med diarré och fick därmed stanna hemma resten av veckan, Tilda stegring och jätte hostig. Torsdagen kunde jag tacka mamma för barnvaktandet då jag hade fullspeckad dag med både det ena och det andra, förs veterinär besök med Mila som har visat sämre syn än vanligt. Samt tokigt med höfterna, nå det slutade med att damen bara har ålderskrämpor och medicin för höfterna påbörjade, damen blir ju endå 9år i sommar. :) Sen fika med världens bästa Jossan på bagarstugan och lite loppis kik, alltid lika najs. :) Behövs ibland att bara få vara med en vän o njuta lite extra. Så blev det sedan dags att fara till kiropraktorn för att bli rak igen, vilket ju tydligen hjälper eftersom jag inte behövde bli lika knycklad som sist, yeah! och det känns riktigt bra att ha fått detta gjort efter flera års rädsla, och det bästa är ju faktiskt att kroppen svarat riktigt bra på behandlingarna trots min ganska skarpa snedvridning ;) glad tant jag :)) sedan så hjälpte jag syrran att ta ner gammal tapet i hennes lilla hus och det var bara en vägg kvar efter det så jag for och sov hos mamma tillsammans med barnen som redan slaggade där :) Ibland har man flyt ;) Idag blev det en tripp till sjukhuset med junior som inte har mått riktigt bra dom senaste två veckorna med hans mage, han har klagat över magont, haft diarre och varit allmänt ikke villig att äta. Nåja blodprov ska tas på måndag morgon, men jag jobbar så Mika får fara med honom, mitt mamma hjärta klarar inte av nålar så lika bra att Mika far :) Så som vanligt har denna vecka gått som vanligt, rasande fart och imorrn är det jobb igen. Sen är det dags att ta det lugnt dom dagar jag är ledig. Behöver egentligen kanske ett ordentligt break, lite miljöombyte kanske egentligen från denna ö. Men det får bli sen senare under våren/sommaren. Nu ska det njutas av att det äntligen är vår i luften och att sommaren snart är på ingång :) Underbart!!! Massa kramar till er alla!

Nej men träningen går bra förutom fyra dagar vila pga magsjuka så var d ok endå att börja igen idag :) men kommer vara lite öm i kroppen endå imorrn tror jag, men då känns det bättre ;) dessutom kunde jag äntligen ha mina jeans jag inte haft på två år i förra veckan :) glaaad mamma! Och jag har realistiska förebilder som finns nära i vänskapskretsen så då gör det allt lättare icaniwill lixom ;) så nu kör vi 2014 ska bli mitt år och jag ska lyckas o denna gång vet jag att det går för Mika peppar mer än förut så nu ska det gå :)) jag önskar er alla lika mycket lycka till för det är ni värda o ingen annan än Du kan bestämma dig för att göra en förändring för det är endå Du som ska göra jobbet!!

Massa kramar till er!!!

Ibland blir jag ledsen på cheeky och ibland gör hon mig glad. Mest glad hon är underbar för själen och gör mig till en gladare människa. Men ibland blir jag ledsen... Hon är ofta sjuk i sin rygg och ibland haltar hon mystiskt... Ja jag kan säga att jag nog har lagt alldeles för mycket 1000 lappar på denna lilla dam under dom 5år jag haft henne. Det har varit sprutor i bakknän, det har varit åtskilliga kiropraktor besök, ett en veckas klinik besök, nya sadlar, laserbehandlingar mm... jag känner ingen häst som har behövt göra samma saker under en fem års period som min lilla cheeky. Jag förstår inte. Jag har förbanna snart gjort allt som går att göra, jag hatar att hon har klausuler i sin försäkring som inte går bort pga hennes återkommande problem i rygg och ben.. Det gör mig ledsen. Oerhört ledsen. Cheeky är det snällaste häst jag känner, hon gör aldrig något oväntat. Hon är guld i alla lägen, aldrig suris aldrig märrig aldrig rädd aldrig aldrig kastat av mig. Enda gången hon surar är när ryggen krånglar, men vem fan gör inte det lixom? När jag berättar om Cheeky och alla hennes fel och brister, brukar alla nästan direkt säga: Hur fan orkar du? Det finns ju andra hästar som är friska. Det finns medryttar hästar. Det finns ju andra alternativ. Svaret är alltid detsamma: Det finns ingen som är som Cheeky. Det finns bara en enda av henne. Ingen är lika snäll och lika lätthanterlig som cheeky. (jag har aldrig mött en likadan som cheeky) Vi har våra fina stunder och vi har också dåliga stunder, jag har gråtit floder över hennes åkommor jag har kommit tillbaka stark som fan och visat att nej det ska gå... det kommer att gå. För att sedan bli lika nerslagen igen då nästa åkomma dyker upp. Jag hoppas att jävulsklon ska funka, det är det enda jag hittills har provat som gett bra effekt, samma sak med Back On Track ryggplattan, den har varit guld värd. Den har sparat många hundra lappar åt mig vid några tillfällen. Ja jag använder sådanna saker också. Jag sa ju att jag snart har provat ALLT ;) haha Och jag kommer nog att göra det så länge cheeky är pigg och glad och visar glädje vid varje moment. Även om jag ibland vill lägga mig ner och gråta så är hon underbar och har hjälpt mig med mycket, som att se till att mitt mående är på topp speciellt då jag var utbränd i höstas då var det bästa jag visste stallet. och cheekys varma mule mot min kind :)

Ja detta inlägg handla om cheeky. Jag behövde skriva detta inlägg. för ibland vill jag ge upp allt. ibland vill jag inte alls fara till stallet för jag vet inte i vilket skick hon tänker vara i just den dagen, ibland gråter jag hejdlöst för att jag är rädd för att ta bort henne, jag vill inte det. och ibland gör jag glädje skutt över det lilla, som en perfekt volt på ridbanan eller ett rakt spår, kanske till och med en perfekt arbets trav i en halv volt innan det travar skenas för fullt, Då hon ibland lyckas gå helt perfekt ifrom ett varv på ridbanan för att sedan stjärnskåda himlen med huvudet. Men det är det LILLA jag blir som gladast av för alltid då det är framgång tänds hoppet om flera år tillsammans och lycka över att hon inte varit halt på 4v lixom gör ju att tron hoppet och viljan blir extra stark :) Ja ni förstår Cheeky är Cheeky och jag är jag ;) haha

Sov gott alla för det ska jag, cheeky ska få ännu en laser behandling imorrn ;) bara att hålla tummarna att allt går bra :p

Kram Bammen